Förra veckans fredag var nog en av de absolut värsta dagarna i mitt liv.
Vi var tvungna att avliva vår lilla katt, knappa 8 månader gamla Einstein. Han föll ner från ett träd på torsdagen, bröt benet och fick svåra inre skador. Jag kunde inte fatta att han hade så illa för han verkade inte må så dåligt, så då min pappa, som alltså for med honom till veterinären, ringde helt förkrossad så visste jag inte vad jag skulle göra. Min stackars lilla tånt. Där satt jag på jobbet och storgrät, jag såg knappt datorn framför mig. Var nog en stor trafikfara då jag körde till veterinären också. Där låg min lilla misse, totalt slut och jätte sjuk och jag fick så illa bara av att se på honom. Började klandra mig själv också för att jag inte förde honom genast på torsdag kväll till veterinären och för att jag inte ens fattat hur illa han egentligen hade. Nu är då alltså lilla Einstein borta och vi saknar honom alla så. Brorsan hans bara jamar och skriker konstant, och jag vaknar flera gånger per natt av att han inte ligger där i fotändan mer. Visst vet man ju i.o.m. att man skaffar djur att den dagen kommer då svåra beslut måste fattas men inte trodde jag att jag redan efter 7mån skulle vara tvungen att vara med om detta.

Den här veckan har jag varit tre dagar på jobb, och ni sku bara veta hur slut jag har varit när jag kommit hem. Knappt så jag orkat röra mig ur fläcken från det ställe jag slått mig ner när jag kommit in genom dörren. Är ju inte direkt van med att stiga upp halv sju och ha fullt upp i 8 timmar. Har ju nu i 4 månader stigit upp tidigast 8 och från sängen förflyttat mig till soffan, sett på TV i ca. 5 timmar och sedan lagat mat. Så omställningen är enorm. Nästa vecka ska jag ännu orka med jobb i 6 dagar, och sen blir det två veckor välförtjänt ledighet igen!:D

Jag har varit så orolig för mina katter sedan i söndags, så jag har knappt sovit en blund på flera nätter. Har varknat hela tiden och varit tvungen att kolla att de ens andas. På söndagen var jag så orolig att jag riktigt mådde illa och bara ville gråta. Fick inte tag på veterinären då så vi beslöt att vänta till måndagen. Men det blev nog en natt från helvetet för mig. Det finns inget värre än att se på när djur är sjuka eftersom de inte kan berätta vad som är fel. Båda katterna låg bara med hängande huvud i soffan och vägrade äta någonting.

Igår tog jag dem till veterinären, där man konstaterade att de hade fått ett virus och hade hög feber och vätskebrist. Ena katten var så trött så han somnade på bordet hos veterinären trots att hon stack en massa nålar i honom.
Mina små rassukkan. Även om jag möjligtvis är lite överbeskyddande så är jag nu ändå glad att jag tog dem dit, då vet man åtminstone att man gjort vad man kunnat för dem. Nu mår de redan lite bättre, äter duktigt och rör på sig så nu kanske matte också får lite lugn och ro och kan börja uträtta någonting!:)

Jag börjar nu bli så frisk och så långt återställd att jag kan börja säga att jag känner mig nästan normal igen. Eller ja, så normal som jag nu någonsin varit. Men i och med att jag blir friskare så blir det också svårare att hitta på någonting att skriva om här på bloggen. Jag gör inte längre några stora, spännande framsteg och jag gör inte heller bort mig p.g.a. att min hand inte fungerar.

Men i takt med att jag böir friskare så blir jag också mer och mer stressad över gradun. Jag känner mig inte i skick för att åka långa sträckor ensam för att få mitt material, vilket gör att allting står stilla. Samtidigt blir jag lite rädd då jag stressar eftersom jag läst någonstans att stress kan vara en orsak till infarkter. Så för tillfället är jag inne i en ond cirkel och jag vet inte hur jag ska komma ur den.

Hih, i min städiver som infann sig på tisdagen så lyckades jag ha sönder en glasskiva av bara farten. Jag höll på att torka en hylla av glas i vår WC då min vänster hand plötsligt spratt till så att hyllan och alla mina smycken flög i golvet. Som tur är WC:n gammal och borde renoveras så småningom, så det gjorde inte så mycket att Johanna täystuho var framme igen. :D Ju mer jag söndrar desto snabbare kommer vi väl fram till stunden då vi bara måste renovera! Tur för mig som stör mig på hur gammal och ful WC:n är, mindre tur för min herreman här hemma som då blir tvungen att utföra grovjobbet!:D

Idag har symaskinen gått het hemma hos mig. Bestämde mig igår för att det får vara slut med slappandet med den dåliga ursäkten att jag inte kan p.g.a. handen. För det första så är den inte så slapp och slö längre och med lite viljekraft så går det mesta. Och för det andra så är det otroligt hur mycket man faktiskt kan göra med bara en hand!:D Även om jag inte riktigt sku få kompensera med högra så mycket som jag gör så går det ju bara så mycket snabbare då. Jag som fortfarande har så jätte bråttom någonstans.

Så igår lackade jag naglarna själv för första gången sedan november 2011. Visst var det svårt och på vissa fingrar är nog lite mer än bara nageln målad, men det gick. Och gissa om jag kände mig stolt sen med mina rosa naglar! Tänk så små saker som kan göra en så oändligt glad och nöjd!

Så med lite nytt tålamod i bagaget så tog jag mig i kragen idag och började sy nya gardiner åt mig. Jag har haft tyget sedan september förra året men har inte kommit mig för att sy gardiner av det ännu, men nu är jag på god väg. Och det går hur bra som helst. Så kanske jag nu bara borde inse att jag inte längre är så jätte sjuk och att jag inte har någon orsak att bara göra ingenting mera. :P

Tack så mycket för all positiv feedback på artikeln om mig i BBL här om veckan!
Jag var lite tveksam över att vara med i tidningen, och jag ångrade mig nog också ett par gånger, speciellt efter att intervjun var gjord, men nu är jag helt glad att jag ändå berättade min historia.

Orsaken till att jag inte var helt övertygad över att det var en bra idé var att jag inte tycker att det som hänt mig är så jätte speciellt eller intressant. Jag funderade ganska mycket på om folk faktiskt vill läsa sådant i dagstidningen, kanske lite mera Allers material. :P

Dessutom ville jag inte att det skulle bli en ”tyck synd om mig”-artikel, vilket vissa av journalistens frågor lite lutade mot. Men artikeln var riktigt väl skriven och positiv, och beskrev mig ganska bra tyckte jag. Jag sitter inte hemma och tycker synd om mig själv och jag försöker nu leva precis som jag gjorde innan. Klart att jag blivit lite försiktigare av mig, men jag är inte rädd för att dö, och jag tycker att det är onödigt att fundera över saker som man ändå inte kan påverka.
BTW så har jag INTE haft två infarkter, andra gången var falskt alarm!

Alldeles nyss knäppte jag en minimal skjortknapp endast med vänster hand. Det krävde ca 20 försök och 5 minuter men jag gjorde det!:D

Är förvånad över min egen seghet och envishet, jag är inte direkt känd för mitt enorma tålamod. T'änkte nog flera gånger lämna det tills jag ska träffa min kompis och be henne knäppa, alternativt byta skjorta, men nej, jag bet ihop tänderna och gav mig för en gångs skull inte. Hurraa för mig!:D

Jag har alltid haft väldigt svårt för att säga nej, vilket ofta resulterar i att jag hamnar göra saker jag egentligen inte vill som t.ex. gå med i styrelser, vara med i tidningen eller beställa något onödigt. I somras köpte jag en massa dyr fisk bara för att typen var så trevlig och hade fin svensk dialekt. :D


Igår ringde en typ från plus TV till mig och skulle sälja kortet åt mig "hullun halvalla" som han sa det. Jag hörde först inte varifrån han ringde och sen kunde jag inte längre lägga på. han hade också en så rolig och fin finsk dialekt så jag inte riktigt kunde koncentrera mig på vad han sa. Jag måste nog låta väldigt mesig och snäll på rösten också för även om jag säger tusen gånger att jag inte är intresserad så slutar de aldrig försöka övertyga mig, de lyssnar knappt på mina protester. Nu skickar han ett kort på posten åt mig som jag har för avsikt att skicka tillbaka direkt eftersom jag inte har råd eller lust att betala för dessa onödiga kanaler.


För ett år sedan var jag antastad av en mycket enträgen DNA försäljare. Han ringde säkert 5 gånger på en vecka för att jag inte tillräckligt bestämt kunde säga att jag inte är intresserad. Det gick t.o.m. så långt att han började göra narr av mig, och ÄNDÅ kunde jag inte lägga på eller be honom dra åt he***te.

Jag kan bara inte vara dum och tvär så jag blir aldrig av med telefonförsäljare och dylikt pack. Jag lovar, jag står säkert på någon vit lista över vem det lönar sig att ringa till, eller komma och knacka dörr hos.

Jag har inte skrivit på länge för det absolut inte hänt någonting värt att berätta om. Fick förstås tillåtelse att köra igen, som ju var en ganska stor grej för mig, men å andra sidan var det ju nog också helt väntat, även om jag var tvungen att lite bitcha om psyk testen här tidigare. :D

Det var väldigt ovant och nervöst i början att köra efter över två månaders paus, men nu går det redan helt bra. Tror att det kan vara helt bra terapi det här också, när man är tvungen att tänka på många saker på en gång, och måste koncentrera sig på att röra på vänster fot, och att helst INTE röra så mycket på vänster hand. Hehe, nej men det blir helt klart lättare att kontrollera rörelser när man sitter bakom ratten och har något att sikta mot än när man sitter i soffan och torrövar så att säga.

Idag är sista dagen av min sjukledighet också, men jag har sagt på jobbet att jag gärna håller ännu februari ledigt. Det betyder att jag nu aktivt borde skriva på min gradu i en månads tid, men mer troligt är att jag fortsätter att dalla omkring här hemma, utan att få någonting vettigt gjort. :D Det är lustigt att även om jag är så uttråkad att jag håller på att gå sönder så är steget att verkligen göra något väldigt stort.